Av någon anledning kom jag häromdagen på hur det var när Kungen såg mig naken.
Jag var ca 16-17 år. Omkring skolavslutning i Drottningholmsparken. Vi spelade ölbrännboll.
Öl skapar mod (korkad sådan) och värme kräver att man badar. I parken finns fontäner och att bada med kläderna på är ju onödigt.
Så där stod jag (och några till) i vår Eva-dräkt och plaskade omkring.
Rätt som det var så stod en herre och hans hund där. Tittade på mig och sade vänligt men bestämt -”skulle fröken vilja vara så vänlig och kliva ur min fontän”
Försök er på en hovnigning naken i en fontän!! Gick så där va, men jag mumlade javisst och kravlade mig ur. Herr Kungen log och gick vidare. Jag stod generad kvar.
Fast rätt kul var det.
För sådär en 6-7 år sedan blev jag fotograferad naken i en studio. Fotografen som jag kände skulle vara med på en utställning om kvinnokroppar. Bilderna är otroligt fina. Man ser inte att det är jag (om man inte vet det) och egentligen har jag inget att skämmas över. De ÄR fina. Jag var aldrig på utställningen. Vet inte riktigt varför. Men jag vet att bilderna inte går att få tag på idag i alla fall. Mer än hos mig. Och hos fotografen så klart 
Men jag skämdes inte en sekund under fotograferingen. Tvärtom.
Jag är inte alls obekväm med att vara naken. Tycker inte att det är konstigt eller obehagligt.
Jag gillar kroppar. Både min och andras.
Men.. nu är det snart sommar. Strand och bikinisäsong. Jag puschar 44 år. Kroppen ser inte ut som den gjorde för några år sedan. Fast inte helt olik heller. Egentligen. Men ändå. NU har fåfängan kickat in och jag känner skräck för att kliva in i provrummet för att testa ut årets bikini. Kommer jag att hinna få undan putmagen innan premiären på stranden? Kommer jag att kunna ”skita i vilket” när sommaren väl är här. Som jag har gjort varje år hittills?
Ja, det får tiden utvisa. Tills dess fortsätter jag gympa, tänka GI och ta en och annan nybakad, varm GOOD kanelbulle som jag gjorde idag. För det får man väl? 
Snart är det sommar igen.
