Igår var jag på Södra Bar ( ni vet stället med den magiska utsikten) tillsammans med två sköna härliga kvinnor.
De ena tillhör en av mina absolut bästa vänner och den andra kvalar starkt in på nivån god vän.
Vi drack bubbel, tittade på utsikt, åt god mat, busade med pojkarna som jobbar i huset och pratade.
Om allt mellan himmel och jord. Snuskiga saker (allt från sex till mixade buffelhjärnor), män, jobb, barn och problem.
Vi skrattade mycket, fick en eller fler tårar i ögonen, fnissade och hade det så där trevligt som man har i gott sällskap.
Så pratade vi gamla minnen. F och jag berättade om hur vi lärde känna varandra. En liten gullig saga i sig.
Sen kom vi in på hur J och jag lärde känna varandra. det var via jobb. Och via den hårda vägen. För en sak vet jag, hon gillade INTE mig från början. Hon tyckte nog till och med att jag var lite smått dum i huvudet. En person att ogilla. Men, efter att ha pratat ut, släppt ner gardet, rett ut missförstånd så hittade vi varandra, sakta men säkert. Och vi närmar oss, och igår tror jag att proppen släppte helt. Jag vågar nog faktiskt påstå att hon gillar mig. 
Och jag gillar henne!
Några andra som absolut inte gillade mig från början var tjejerna i Ladybugs.
De hade bestämt sig för att de inte ville gilla mig helt enkelt. För när jag kom in på”donken” och ”tog” Karins jobb så blev jag hatobjekt nr 1.
Men, den morgonen Jeanette hittade mig gråtande i rökrummet (jo, jag rökte på den tiden) för att Peter hade dumpat mig big time så smälte hon lite, motvilligt, men hon smälte!
Man kan ju inte låta nån sitta och gråta ensam, inte ens bitchen ingen gillar 
Och ja, alla som känner mig känner också till ladybugs och hur vi alla älskar varandra. Nu!
Jag tror att jag är en sån. En sån som man antigen gillar eller ogillar. Och jag har äntligen insett att man omöjligt kan vara omtyckt och älskad av alla! 
