Liv. idag 6 dagar gammal. Inte ens en vecka och jag är redan kär. Underbara lilla dotterdotter som föddes den 12 april på självaste Liv-dagen.
Nu har jag två fina barnbarn och jag längtar efter dem ständigt. Hur jag ska förvalta mina lediga dagar nu vet i sjutton men en snabbconnect till Malmö/Göteborg vore bra just nu. 🙂
Mormor. Farmor. Mamma. Det är fina titlar det 🙂
Vi har haft en terrorattack i vårt land. En solig fredageftermiddag mitt i Stockholms City. Drottninggatan flödade av liv. Människor var på väg till och från. Eller bara strosade i vårsolen.
Så även jag!
Jag var på väg från. På väg från ett möte som kändes bra. På väg hem för att skriva ihop en rapport om det mötet medan det ännu var färskt i minnet. Men jag beslutade mig för att promenera från söder genom gamla stan längs Drottninggatan och sedan till centralen. Men först tänkte jag bara ta en snabbis in på Åhlens city. Jag gillar Åhlens city. Och det är så sällan som jag är i stan nu för tiden så jag passar på. Tänkte jag.
På vägen längs Drottninggatan pratade jag med min chef, kollega och vän Monika i telefonen. Vi pratade om mitt möte, dagen och om det spända världsläget som råder. Samma morgon hade Trump beordrat missiler över Syrien. Det lämnade en oro i min kropp. Vad händer nu? När jag närmade mig Sergels Torg flög två stycken militärhelikoptrar över city. Rakt över mig. Men va fan – sa jag till Monika. Kommer kriget nu? Ska vi bli rädda? Sen erkände jag för Monika – jag har en viss rädsla i mig. En oro. Nå – det är fredag. Sol. Det går bra på jobbet. Det är roligt! Vi sa hejdå och jag kilade in på Åhléns. Gick igenom entréplan och tittade på en ansiktskräm jag funderat på hos Biotherm. Bestämde mig för att vänta med den och gick vidare. Ville åka hemåt för att skriva den där rapporten och sen ta helg. Gick ut och ner mot centralen.
På Perrongen var det mycket folk och ganska stökigt. Ett pendeltåg mot Bålsta rullade in men stannade väldigt långt bak, rullade liksom inte in. Folk ilsknade till och sprang mot tåget. Men dörrarna öppnades inte. Jag tittade på avgångstavlan men det var bara streck där minuterna ska stå som berättar när det kommer tåg. Hm – spårfel? Fredagskaos. Jag började fundera på att gå därifrån och sätta mig på ett café och skriva min rapport. Men så rullade Bålstatåget fram och perrongen tömdes på folk. Vi som väntade på Uppsalatåget stod kvar och tittade på tavlan. Ingen info. Jag tänkte – jag väntar 5 minuter sen går jag!
Strax därpå kom tåget och jag hoppade på. Där började jag jobba. Bokade ett nytt möte. Skrev in stödord om mötet i telefonen. Min jobbtelefon. Min privata telefon låg i fickan men jag kände att det vibrerade där. Flera gånger. Men jag jobbade vidare.
I Häggvik klev jag av, hälsade på en vän – tjohej det är fredag. Sen tog jag upp telefonen. Flera SMS – Är ni ok??
Jag fattade ingenting. Började leta information och långsamt gick det in i mig. Något fasansfullt har hänt. I mitt land. I min stad. Precis där jag jag nyss gått. Precis där väldigt mycket människor gick. Strosande i vårsolen. På väg till och från. Precis på den första soliga vårfredagen vi så många längtat efter.
Snabbt började jag svara på de oroliga frågorna. Och ville ha svar på egen orolig fråga; ÄR DU OK!!? Min P jobbar ju där, i City. Är där varje dag. ÄR DU OK!?
Svar – JA! tack. Tack gode Gud. Facebook kickade in funktionen – jag är i säkerhet och information om att vänner var i just säkerhet började ticka in. En efter en. Tack.
Vi bestämde oss för att ses, några vänner i Sollentuna. Äta ihop. Man ska inte vara ensam en sån här dag. Min P påbörjade sin vandring hemåt. 3 timmar senare kom han.
Jag försöker förstå. Att det faktiskt har hänt. att 4 människor har avlidit. Mitt på Drottninggatan. I min stad. I mitt land.
Så väldigt många människor mår fruktansvärt dåligt efter detta. De som var där. Som lastbilen precis träffade och skadade svårt. De som lastbilen missade med en vindpust. De som var i närheten och som helt osjälviskt kastade sig in i räddningsarbetet och gjorde hjälteinsatser. Vår räddningskår som snabbt fattade och agerade. Alla som nästan var där. Alla som inte var där. Alla som blivit berörda. Så många. Så många!
Jag är arg. Ledsen. Sorgsen och förbannad! Men också stolt. Och mitt i oron och otryggheten som vuxit fram som en ny känsla så känner jag trygghet i att våra poliser VET vad som gäller. De har övat. Har det i märgen.
Alla hemska världsbilder vi dagligen ser i all media tror jag har gjort oss beredda. Att vi omedvetet har en beredskap. Det KAN hända oss med. Och då agerar vi bara!
Jag var inte där. Det är jag evigt evigt tacksam för. Jag var där strax innan. Och hade jag haft en mindre plikt för att åka hem och utföra mitt arbete så hade jag varit kvar. Men det var jag inte. Ändå mår jag dåligt. Tänk då bara hur de som var där mår. De, som med sitt liv som insats strosade på Drottninggatan i vårsolen en fredagseftermiddag i April.
Den fredagen då terrorn kom till stan.
Idag är det 28 år sedan jag blev mamma till Malin. Mitt yngsta barn.
Just nu är det 28 år och 10 minuter sedan hon kom. I detta nu , fast då, låg hon på min mage och mötte världen för första gången. Jag blev blixtförälskad!
Om bara några veckor blir Malin mamma för första gången. Det är så stort. Att ha vuxna barn är stort.
Att se Marcus vara pappa är nästan lika fantastiskt som att se honom lära sig cykla, simma, prata, rita… Jag anar att det blir samma med Malin.
Att möta mitt barnbarn nr 2 ska bli lika stort som att möta nr 1. Ett nytt liv. En ny efterlängtad liten familjemedlem.
Jag är så otroligt stolt över mina barn. Över det de står för. vad de kan, tycker, säger och gör. De är mina vänner. Mina livskamrater. Och nu ynglar de av sig. Med sina kärestor som jag också håller kär.
Va, vilken grej det är det här. familjen! I love It!
Ibland står jag framför spegeln och undrar vem jag är. Den jag ser är en person som jag känner bäst i hela världen. Jag tillbringar all tid med henne. Har levt hela mitt liv med henne. Och ändå så vet jag inte riktigt hur hon funkar. Hon. Jag. Spegelbilden.
Jag är mamma till två barn. Farmor till en. Snart mormor till en. Dotter till en kvinna. Dotter till en man. Styvdotter till en annan man. Syster till en syster. Syster till två bröder. Syster till en änglabror. Styvbarnbarn till en kvinna. Sambo till en man. Vän till många vänner. Bekant till många fler. Arbetstagare. Medmänniska. Medtrafikant. M m.
Jag är brunhårig med gråa stänk. Jag är inte tjock, men inte heller smal. Lite lös i hullet. Kort. 37 i skor. Bra tänder. Sover ganska dåligt men tillräckligt för att ta mig igenom dagarna. Är i klimakteriet och har inte haft min mens på snart 2 år. Mest nöjd med brösten om jag ska graderna något på min kropp. Jag gillar att måla naglarna och att vara snygg i håret. Klär mig ofta i klänning och har ganska många i garderoben.
Jag har ingen utbildning. Något som förr inte störde mig nämnvärt men som mer och mer känns som ett hinder. Eller som en akilleshäl. Jag har jobbat mig fram och ganska hårt. Gått på minor och stötar men också haft väldigt roliga jobb. Lärt mig massor. Men är väldigt långt från fullärd. Vet inte var jag befinner mig när det blir dags att checka in som pensionär.
Jag har älskat. Och älskar. Mitt kärleksliv har varit stormigt och böljande. Hjärtsmärta lite av ett signum. Haft lätt för att ”välja fel” och kämpa lite väl hårt. Tagit skit. Har fortfarande inte riktigt begripit varför. Jag har förstått att jag har uppfattats som populär men har aldrig känt mig så. Jag har aldrig sett, eller förstått flirt. Men i efterhand anat. Och förstått att jag missat. Och dissat. Jag har upplevt. Känt. ”varit med om”. Men alltid strävat efter kärlek. Den riktiga. Djupa och innerliga. Tillit och respekt. Tror mig ha den nu. Dock efter kamp. Envishet och tålamod.
Vem där? Susanne. 49 år. Jag. Under arbete. Utveckling. Bearbetning.
Fortsättning följer..
När jag googlar på klimakteriet så kommer det upp en massa hurtiga artiklar om att ”man kan få” besvär vid övergångsåldern. Lindriga sådana står det oftast. Lite svettningar, lite svårt att sova ibland. Man kanske inte känner igen sig riktigt i sin egen kropp. För att underlätta i detta så kan man;
1 – sova med öppet fönster
2 – undvika kaffe, the och alkohol
3- motionera
4 – klä sig i luftiga mjuka kläder
Vilken grej. Det räcker tydligen! OM MAN HAR LINDRIGA BESVÄR KANSKE!!!
Va fan. Undangömt kan man hitta att klimakteriet kan vara ett jävla helvete. För den drabbade och dess omgivning. Typ alla man möter.. Ovanstående råd för att lindra gör mig bara skitsur. (ok – att träna funkar lite)
Att man blir helt koko i huvudet. Att man blir glömsk. Arg. Ledsen. Tom i huvudet. Deppig. Att ingenting känns roligt. Att man går upp i vikt helt utan förvarning. Att man känner sig ful. Trött. Gammal. Övergiven. Utan sexlust. Överblommad…. det pratas det inte högt om. Jag har fått djupgoogla för att få fram att jag faktiskt är normal! Att det jag känner (läs ovan små uttryck för det) är N O R M A L T. Och att jag kan bli hjälpt. Så nu ska hjälp inhämtas. Snabbt!
Man måste prata om sånt här. Inte mörka eller förminska. Inte sätta oss ”tanter” på undantag. Ni ska stå ut med mig i många år till är det tänkt. Blir nog lite lättare om jag är glad och nöjd då.
Om 225 dagar fyller jag 50. Fortsättning följer…
När två personer på en vecka pratar om min sedan länge inaktiva blogg i kombination med att jag själv har tänkt på den flera gånger veckan innan, ja då är det kanske dags att titta in igen. Se om det går att blåsa liv. Behovet att skriva har jag fortfarande. Fast jag vet inte om det är i den här formen.
Vad händer i livet då? Vad gör jag? Vad har hänt?
Ja, egentligen vore det enklast att bara ta upp här och nu. Inte blicka bakåt. Livsfilosofin är väl att titta framåt?
Men, en snabb titt bakåt. Vi gör det;
Sambo – fantastiskt. Jag och min Mr P gjorde äntligen slag i saken i somras och slog ihop påsarna. Jag flyttade in hos honom och vi bor väldigt bra och fint. Lätt är det också. Men också svårt. Anpassa sig. Dela. Ge. Ta. Få. Stå ut. Räcka till. Hålla ihop. Hålla ut. Hålla hand. Älska. Förlåta. Fast – är det svårt egentligen? Nej. En dag på 25 kanske. Men om jag då tar och tittar innåt så ser jag att det är mig det då handlar om. Jag tror på oss. På det här. Och det är fantastiskt.
Farmor – Älskade Olle kom till oss den 26 juni 2016. Vilken grej. Att älska en till person med vettet som insats. Att det får plats i hjärtat! Helt galet. Men han är underbar. Och att se Sonen som Pappa är också helt fantastiskt. ❤
Nytt jobb – igen! Jodå. Igen! Jag är tillbaka i rekryteringsvärlden. Tillsammans med bästa Monika. Det känns bra. Mycket bra. Läskigt. förvirrat. Men mest bra!
Andra saker, good and bad, lär jag återkomma till. Om det är värt det.
Men idag skiner en varm vårvinter-sol och nordanvinden blåser. Jag jobbar (kort paus här nu bara) ska klippa mig på lunchen, jobba mer, sen till Friskis och Svettis för att ta kroppen till sommarmode!
Att skriva det här kändes naturligt och kul. Jag kanske fortsätter.
Och om någon läser detta. Välkommen tillbaka!
Det är måndagförmiddag. Den sista måndagen i september. Jag sitter i väntrummet på aktiv balans. Det är första gången. Första steget.
Strax ropas mitt namn upp. Jag ska möta en KBT-terapeut.
Idag skjuter jag själv startskottet till mitt framtida liv. Ett liv som jag hoppas ska bli i mer balans!
Måndagkväll – timmen hos KBT-terapeuten gick fort. Den var plågsam och rak. Under samtalet kom jobbiga minnen upp till ytan och jag inser att det finns saker att jobba på. Det här kommer att bli en resa. Med slutdestination okänd.
Det är spännande och oerhört läskigt.
Idag tänker jag på:
– val
dessa val vi dagligen gör. Vad vi ska ha på oss. Vad vi stoppar i oss. Vilka vägar vi tar. Vad vi säger. Vad vi gör. Sen är de där valen som är i ett litet större perspektiv. Livsvalen. Varje dag gör vi små val som påverkar det stora. I relationer. På jobbet. För hälsan.Ibland gör vi stora val! Som kan få stora konsekvenser. Eller som ställer allt på sin spets. Som vi ångrar. Och så har vi valen vi aldrig ångrar. De där vi genast känner var de bästa vi gjort.
På söndag är ett annat val. Som handlar om ett ännu bredare perspektiv. Som inte vara berör oss själva och våra närmsta. Det berör din granne, din arbetskamrat och de du möter och inte möter dagligen.
Vi alla som bor i Sverige! En regering ska väljas. En framtid. Vi har alla olika åsikter. Olika sätt att se på hur.
Men jag tror att vi alla känner att vi bor i ett fantastiskt land. Inte bara vackert och rent. Vi bor i ett land med struktur, trygghet och säkerhet. Vi FÅR välja. Vi får leva. Bo. Jobba och tro!
I vårt land arbetar människor med hög kompetens. Vilja att vara där de är. Vi gör ett bra jobb. Tar ansvar. Ser till att allt funkar när det ska funka!
Visst strular SJ var och varannan dag med förseningar som ställer till.
En och annan gång uteblir bussen. Vi har arbetslöshet. Skolor med klara förbättringsområden. Sjukvård som kan bli bättre. Omsorg med brister. Det finns alltid lärare, läkare, sköterskor och mekaniker som borde byta jobb.
Det finns kriminalitet, polisvåld och politiker med dold agenda. Vi har sjukskrivna som egentligen skulle kunna jobba. Vi har sjukskrivna som blir utskrivna fast de borde vara fortsatt sjukskrivna. Brister i lagar.
Etc etc. Men i det stora hela bor vi i ett fantastiskt land. Med demokrati. Och rättigheter!
Ta din rättighet på allvar. Din frihet att själv välja. Och gör ditt val. På söndag!
För att du kan!
Eller nej, så kan man ju inte säga!
Men jag måste tillstå att för mig, personligen, så har 2014 varit ett jävla skitår (ursäkta språket)
Kriser hit och dit. Sviktande hälsa och andra svårigheter. Personliga motgångar.
Jag trampar ner i den där svarta gropen och stampar omkring där ett tag. Famlar, letar och svär.
Försöker se ljuset men inser att det är svårt innan jag är klar därnere. Det går liksom inte att forcera.
Men nu känner jag en form av vilja. En vilja att bygga styrkan igen. Min styrka. den jag är känd för. Få upp näsan och få med kroppen. Bli vän med motgångarna och 2014. Se till att vi avslutar året hand i hand så att säga.
Nå – jag tänker inte gå in på allt som hänt. Det är mitt. Men jag tänker be om stöd. Support. Hejarop längs vägen.
Och tips. Gärna tips. På sånt som är nyttigt att bli tipsad om när livet bråkar och mycket känns svart.
Ni som då och då är i gropen själva vet vad jag pratar om. Och vet vad som får er att se ljust igen.
Jag började negativt, alltså slutar jag positivt –
Årets bra hittills är:
– solen, värmen och allt det vackra
-fina resor och upplevelser
– barnen, vännerna och kärlek.
-försoning och uppgörelse
❤
Visst är det alldeles ljuvligt?
Det exploderar i naturen. Solen skiner och värmer. Känslorna kryper liksom ut ur skalet. Sinnet är ljusare.
Ja, våren är en bra sak.
De senaste veckorna har jag sakta men säkert gått mot ett lättare sinne. Jag har börjat andas friare. Tänker bättre. Är helt enkelt lugnare.
Att hyra ut lägenheten var ett smart drag. Att vara samlad hos min P känns också bra.
Hur bra, ja det får vi se. Planen kvarstår. I höst återvänder jag. Varför kan man undra. Ja, det är vår ensak! Men en sak i taget. En stund i taget. Älskar gör vi. Mycket och innerligt.
Nu sitter jag på tåget till Koster. Med stopp i Göteborg. Där ska jag äta lunch med min dotter. Som en lyxbonus i resan. Därefter tar jag tåg till Strömstad där båten över till Koster väntar! På Koster är Fia med Moltas och från i morgon följer några dagar med hårt, roligt arbete!
Ja, jobb ja. Nu har jag fyra! Deltid på hemtjänst och i skolkök. Sommarjobb på Koster. Och så mitt egna konsultföretag där jag nu har mitt allra första uppdrag. Buzzy med andra ord. Och roligt!
Jo, ibland skriver jag såna här nonsensinlägg. Det är rätt roligt. Och idag vill jag bara skriva om solsken och glädje. Det finns ju smolk i bägaren. Sånt som jag bara inte vill ta tag i en dag som denna. Så håll till godo. Sol och kärlek. Det ska man fylla dagarna med.
Puss
I huvudet på Sus - reda och oreda 